Le professeur Geyer

av
William Fovet

Redan före "de fosforistiska gossarnas ridt till de tyska lustgårdarne" (Hans Järta till Brinkman) var det inte särskilt populärt att vifta med ett franskt pass i Svearnes rike. Dock fanns det då inget vin att bojkotta, bara "franska journaler, veckoskrifter och dagblad" (enligt ett förbud från den 26 augusti 1804 som endast med särskilt tillstånd tillät införandet av franska böcker). Efter 1809 fick tyskeriet de unga romantikerna att avge ett ofta kompulsivt veto mot den nye kungen: Atterbom fann skymfligt att Bernadotte, "en främling, en Fransos", besteg den åldriga tronen och undrade vilken ömhet mannen kunde ha "för vårt folk, vårt språk, våra seder"; Hammarsköld var pessimistisk: "Under en fransk regent, som icke talar vårt språk, och som är van vid Pariserboarnes klingklang, är i min tanke ingenting för våra bemödanden att hoppas". I ett brev till sina föräldrar daterat den 6 maj 1810 ondgjorde sig den unge Geijer över fransmännens charlatanerie och malice. Elgström däremot var något blidare: "Bernadotte blir vår konung, jag rädes väl för ett fransyskt hof; men han är måttlig, någorlunda germanisk och krigare. Sålunda mod och förtröstan!".
    Bernadotte bidrog utan tvivel till att fransmännen började rikta sina blickar mot Sverige som mer än någonsin tidigare verkade exotiskt i franska ögon. Geijers propaganda för det göticistiskt blåögda och linhåriga idealet och Lings bodybuilding-kurser i landets första Friskis & Svettis väckte säkert en liten del av den parisiska polisong- och pincenéprydda schäslongintelligentsians nyfikenhet. Ja, de lanserade omedvetet den första skandinaviska vågen i Frankrike. Tidningen Le Globe skickade nämligen, innan den köptes upp av saint-simonisterna, Jean-Jacques Ampère på turné i Skandinavien (medan hans far, André-Marie, fingrade på elektromagnetiska manicker). Den unge Jean-Jacques, som skulle bli professor i jämförande litteraturvetenskap vid Sorbonne, gjorde 1827 en oväntad fransysk visit hos professor Geijer i Uppsala. Bjöd Geijer på en kopp 1800-tals-gevalia med avec eller på ett horn med mjöd? Bra fråga, ty skalden och hans code viking elektrifierade Ampère som åkte hem och förtrollad av Geijers harpa översatte "Vikingen", "Den siste kämpen" och "Den siste skalden".
    De tre dikterna trycktes omedelbart i Le Globe. Därmed blev le professeur Geyer den förste moderne svenske diktaren som introducerades i Frankrike. Det är svårt att säga hur den kräsna franska publiken, som höll på att upptäcka den balsamiske Lamartine, reagerade inför en dikt som "Le Pirate", som i fransk tolkning låter ännu mer bisarr och... barbarisk (även när man som skandinavienresenären Xavier Marmier i Histoire de la littérature en Danemark et en Suède, 1839, ändrar dess titel till "Le Viking"1). En dikt för kuriosasamlingen? Ampère brydde sig inte om det, han var en tuff, tjockhudad och chosefri romantiker som ansåg att de gripande ögonblicken i Tegnérs Frithiofs saga var malplacerade, ty "en skandinavisk hjälte, det vill säga någonting som är mycket likt en pirat, får inte gråta".
    Geijer var utan tvekan smickrad. Han började intressera sig med nyktra ögon för fransmännen, läste Le Globe, kanske från och med de friex han antagligen fick, och La Revue des Deux Mondes som utan charlatanerie eller malice påverkades av Julirevolutionen. Han studerade Gérando, Fourier, Victor Cousin och Tocqueville, fängslades av Balzacs verklighetsskildring i Eugénie Grandet. Ett år efter hans avfall utkom Svenska folkets historia i fransk översättning. Utan "Vikingen" och en götiskt sinnad Ampère hade Geijer kanske aldrig bekänt sig till liberalismen.

>Not
¹ Sålunda har lexikonet Le Petit Robert fel när det anger att ordets första förekomst på franska daterar sig från 1876. Tillbaka till texten




© 1997 Ord&Bild