Erik Gustaf Geijers skrämmande lycka
- samtal med en stengäst
av
Ola Larsmo
1
There is no such thing as
"society".
Margaret Thatcher
På det enda bevarade fotografiet
lyser hans ögon med en oväntad svärta. Det är just blicken som den anfrätta dageurrotypin lyckats rädda åt eftervärlden: avbildningen är dessa ögon, inte mycket mer. Gammelmansansiktet sjunker undan.
Den oro och svarta koncentration som lyser ur bilden
återfinns
inte på de andra porträtten, som utan undantag är
teckningar och
målningar. Här möter man hela tiden något annat, en
sorts
trind förnöjsamhet, en ljus och glad man, på något
sätt
belåten med tingens ordning. Konstnärerna har försökt
fånga
den bild av Geijer som skapades i umgängeslivet, av en
sällskapsmänniska
som spred inspiration och trivsel omkring sig. Också denna bild är
riktig på så sätt att den visar omvärldens
uppfattning av
honom, vad man ville se.
Men ansiktet på glasplåten från 1844
ser bortom
åskådaren. Bilden är inte ljus. Blicken svart och forskande.
Den fångar den sida som omvärlden kanske inte ville kännas
vid,
den kompromisslösa, som med åren blev alltmer framträdande.
Att
den ändå är porträttlik ser man om man lägger den
bredvid
en ungdomsbild, tecknad i England under resan på 1810-talet, tänkt
att sända hem till fästmön AnnaLisa Liljebjörn. Den
anonyme
tecknaren har kanske gjort sitt arbete slarvigt, medaljongen är
säkert
utförd för en billig penning, det är något
osymmetriskt över
det hela. Men ändå: nästan samma blick, riktad åt samma
håll. Ut ur bilden.
Han hade olika färg på ögonen. Det ena
var blått,
det andra brunt. Sådana detaljer har en tendens att försvinna i
takt
med att man stelnar till monument.
Johan Börjessons staty i Universitetsparken i
Uppsala är
just ett sådant. En trind man på en stenpelare, med en mesigt
undergiven
musa ("Geijers tanke") invid sina fötter. Klädd i bonjour, med
händerna
på ryggen, blicken vaksamt över staden ser han ut som på
Wennerbergs
suddiga pennteckning. Anletsdragen svåra att urskilja från
marknivå.
Han är bokstavligen eleverad, ställd på piedestal.
En stengäst. Finns det då något ansikte
bakom
masken? Någon anledning alls att söka blåsa liv i honom,
hundrafemtio
år efter hans död?
Det är det där med skridskorna.
När Geijer bokstavligen somnar in, den 23 april
1847, har
han och hustrun AnnaLisa lämnat Uppsala (Geijer sade sig vara
rädd för
att bli en död auktoritet vid Universitetet) och bosatt sig i en
lägenhet
i Stockholms Operahus. Han är också centrum för en häftig
debatt, angreppen haglar, inte minst från historieprofessorn Fryxell,
som
gett ut en volym om "Aristokratfördömandet" i svensk
historieskrivning.
Måltavlan är Geijer, som vid den sista riksdag han bevistade
(som universitetets
representant, medlem av prästerståndet) utgjort en för
omgivningen
oberäknelig men dock högst liberal kraft och bland annat verkat
för
en författningsreform i riktning mot allmän rösträtt.
Gubben
är en pina.
Han är sextiofyra år, förmår inte
längre
driva någon polemik, är därtill förbjuden av
läkarna.
Han känner bokstavligen slutet nalkas, är så väl
beredd som
mänskligt möjligt, säger sig vilja "gå i en högre
skola".
Angreppen blir alltmer infama. I mars går han och
dottern
Agnes på Operan och bevistar några akter ur Don Giovanni. En
månad
senare är det slut.
Och efter hans död: dessa skridskor. Nyinköpta,
aldrig
använda, ligger de där. Under den dödes säng. Inget vet
när
han skaffade dem.
Till vilken flykt skulle de användas?
Över vilka isar?
Den psykologiska förklaringen är naturligtvis lika
skenbart enkel som vanligt. Geijer var i ungdomen en duktig idrottsman,
utmärkte
sig bland annat i simning och skridskoåkning, och var dessutom en duktig
dansare. Naturligtvis: han längtade efter ungdomens rörlighet och
frihetskänsla,
kände sig alltmer snärjd av kroppsliga tillkortakommanden och ett
unket
polemiskt klimat.
Dock är det här som han blir tydlig.
Möjligheten
till fri rörelse stod alltid öppen, om inte annat så tankens.
Det är på den punkten Geijer berör: ett vaket intellekt som
utan
inskränkningar tar sig an den egna tidens alla yttringar, politiska,
kulturella,
filsofiska.
I ett slutande nittonhundratal som blir alltmer
artonhundratalslikt
är de frågor han ställer relevanta.
Vilka är då de frågor han ställer?
*
Den 23 april 1947 var det hundra år sedan Geijer dog. Dagen till
ära
hölls en minneshögtid i Uppsala universitetsaula: bland de
närvarande
fanns ärkebiskopen, universitetets rektor och till och med
statsministern.
Professor Anton Blanck höll talet. Han uppehöll sig särskilt
vid
det faktum att Geijer inte bara var lyriker och historiker - utan fastmer
socialpolitiker
och liberal förgrundsgestalt. De närmaste åren utkom ca femtio
volymer med Geijeranalyser och kommentarer. Men det var alltså för
femtio år sedan.
Nu i år, på hundrafemtioårsminnet av hans
död, förmärktes inga större skakningar i
samhällskroppen.
Inte så konstigt, kan man kanske tycka. Geijer - och för den delen
Tegnér - förknippas idag mest med den anspända nationalism
som
följde på förlusten av Finland 1809, "det götiska":
med stendöd
litteratur. Jag har hans samlade verk i hyllan, Sigurd Ribbings vackra, om
än
inte exakta utgåva från 1875-77, inköpta för en
spottstyver.
I skrifterna hittar jag inte alls den vadmalspoet och vikingaidylliker jag
mötte
i skolan - utan ett kusligt vaket intellekt och en skarp blick på
samtiden:
en samtid som sträcker sig fram till vårt nu. Det är
snarast därför
som Geijer sjunkit ur det allmänna medvetandet. Han är med om att
skapa
idén om det Sverige som blev - och blir därför osynlig inuti
sin egen bild. Den miljö som formade honom kan själv se ut som en
ficka
i tiden. Geijer kom ur en lång rad av bruksherrar vid Uddeholm. Hans
biograf,
John Landquist, beskriver hans uppväxt på Ransäter som
präglad
av "anspråkslöst välstånd". Geijer skildrar i Minnen
(1834)
en miljö genomsyrad av Schillerläsning och Haydnspelande - och utan
adel, utan övermakt. Ett Värmland präglat av en underlig
blandning
av landsbygd och modern industriverksamhet, en om man så vill realiserad
borgerlig utopi. Att man utgjorde samhällets toppskikt är
självklart;
men det rör sig om en ny klass av borgare.
*
Man brukar säga att den unge Geijer som nybakad akademiker orienterar sig
mot en konservativ världsbild: banan var också snitslad åt
det
hållet. Men när man talar om Geijers "konservatism" är det en
konservatism med förbehåll. Han betraktas till att börja
med som
estetiskt radikal. Och liksom många andra opponerar han sig - i tysthet
- mot den sengustavianska diktaturen och dess mer enfaldiga uttryck. Han
umgås
i Uppsala med den radikale docenten i "politik", Gustav Abraham Silfverstolpe,
som småningom ska avvisas från universitetet för det
otaktiska
påhittet att vilja framföra ett musikstycke med några takter
av marseljäsen inbakade.
Vidare tillhör han de få som vågar
besöka
Benjamin Höijers föreläsningar i filosofi. Och det är
viktigt.
Med full inblick i den samtida tyska filosofin, personligen
bekant med såväl Schelling som Fichte, sitter Höijer som
oavlönad
docent i ett Uppsala han själv beskriver som "en rövarkula".
Tillsammans
med Silfverstolpe och Hans Hierta bildar han den så kallade "juntan", en
filosofiskt och politiskt radikal cell inom universitetet: men efter
ödesåret
1800 är gruppen splittrad. Höijer själv drivs i en
tvåårig
tysk exil. När han efter utlandsvistelsen återupptar sina
föreläsningar
törs studenterna inte besöka dem, av rädsla för att bli
prickade
och få en plump i karriärprotokollet.
En grupp om fem-sex personer vågar sig dock dit. Bland
dem Geijer och Atterbom. Geijer skriver i ett brev hem till
föräldrarna:
Det blir allt sämre med Uppsala. Adjunkten Höijer har ej kunnat läsa av brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis att man blott springer och lyss och läser över för dem som kunna ge ej blott kunskaper utan även - vad bättre är - ett betyg som verkar i en examen - och efter examen? - en syssla, full mage och goda dagar och så döden och den eviga vilan.1
Det är här de blivande göticisterna bestås med kunskaper om Kant, Schelling, Fichte - och småningom, av avgörande betydelse för Geijer - om den unge Hegel och dennes Phänomenologie des Geistes. Farlig materia. Tanken på en riktning i historien etableras - att den går åt ett särskilt håll, har en mening. En tanketråd börjar tvinnas.2
Geijer har själv i Minnen skildrat den sinnesstämning som präglade honom under de första studieåren:
Ingen har varit så utan självförtroende. Det enda, varav jag hade medvetande, var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan gräns men så utan självbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrivit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga, jag skulle kunna skriva en verklig historia om en som sökte sitt själv.3
Det är denna "receptivitet utan gräns" som är och förblir
hans styrka, även om den till en början tycks honom som en
plågsam
svaghet. "Menniskan är öga, icke sol."
Förmodligen är det just samröret med juntan och Höijer som drabbar Geijer när han 1803 söker en tjänst som informator hos friherre von Ramel. Han nekas: från universitetet har han ett rykte om sig att vara mer präglad av "ungdomens flyktighet än stadga". Geijer blir förtvivlad och arg: det är ur detta revanschbehov som han samma sommar hämtar mod och energi att skriva det "Äreminne över Sten Sture" som vinner första pris i Svenska Akademiens tävling.4
Geijers första fas är radikal, riktad mot det
gustavianska
enväldet. Efter den stillsamma statskuppen 1809 (då en rasande
Gustaf
IV bärs upp på slottet över axeln på en stark soldat och
blir så arg så han kräks) är det just "1809 års
män"
som bildar det snart alltmer förstelnade etablissemanget. Ändå
är det här som så mycket av det moderna Sverige börjar ta
form.
*
Om Geijers Englandsresa 1810 ska här inte ordas mycket: att han mottar
intryck
som präglar honom för livet är självklart. Han
imponeras av
den engelska politiska debatten, han börjar ett livslångt
läsande
av de båda tidskrifterna Edinburgh Review och Quarterly Review, som
förser
honom med många impulser. Han ser flera
Shakespeare-uppsättningar.
Låt oss bara stanna vid en enda iakttagelse han
gör.
Den om havet.
Inlandsbon Geijer har aldrig tidigare mött det: som
John
Landquist konstaterar är det här fröet sås till den
episka
dikten "Vikingen", publicerad i första numret av Götiska
förbundets
tidskrift Iduna (1811).
Med häftigt lynne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti havet.
Uuuh. Nationalromantik? Sturm und Drang? Ja. Frågan är bara: vilket
hav?
I sin Geijer - en levnadsteckning (1954) gör John
Landquist
en intressant iakttagelse. Han påpekar hur lika ordalagen är i
två
av de brev Geijer sänder hem från England. Det ena skildrar Londons
Börs:
Stiger man upp i övre
våningen
[...] där även Lloyds kaffehus är och ställer sig
på
en av balkongerna, så har man med en gång hela tavlan under sig
och mängden av talande samt resonansen mot byggnaden gör, att det
förvirrande ljudet av alla dessa språk och röster slår
ens öra nästan som ljudet av ett vattenfall. Här har jag
stått
hela timmar [...] jag har stått där funderande över den
sysselsatta
skaran som rört sig för min blick och lärt mig att ej mera
undra
på deras iver, den uppmärksamhet som spänner deras
muskler [...]
då jag betänkt att ett ord, ett handslag, några rader
skickar
seglare, återkallar seglare över alla hav, sätter tusen
armar
i rörelse för att skaffa en vara, som tusende armar
behövts att
förfärdiga, och kanske i ödemarkens djup lastar karavanen med
skatter, vilka efter gången genom okända länder och en
oberäknelig
mängd av ägare slutligen ändå nå den
världsbehärskande
européns hand.5
Jämför med skildringen från Sidmouth på Englands
sydkust:
Scenen framför mig är för stor för
ögat och
förståndet. Den påminner mig om de band, som över hela
jorden förena människorna från pol till pol och
från strand
till strand utsträcka släktets gemenskap. Om min själ ej hade
ett hem och ett värn, kanske skulle jag med hela ungdomens
äventyrliga
mod kunna utropa: jag är ingen främling, - Hela jorden är
mitt
hem, och mitt hopp är så gränslöst som min horizont
- vart
styra de seglare som jag ser så fjärran? Till Nya världen
eller
till Indien eller till närmaste kuster?
I båda fallen - en oöverskådlighet som fyller honom med
inspiration.
Och såväl Börsen som havet handlar om sammanhang. Om hur
människorna
förs närmare varandra av arbetet. Havet binder samman släktets
"gemenskap". Under "den världsbehärskande européns hand".
En oöverskådlighet. Av människor, de
förs
hit och dit. Finns det en sammanbindande riktning, en mening med det hela?
Geijer ser ett "gränslöst hopp" i dessa
förbindelser.
Det rimmar illa med Vikingens ord: "dem hålla ej bojor, de känna ej
band/ uppå havet."
Havet är människorna. De sociala banden dem
emellan
vad som slutligen fascinerar honom. De finns där; i
oöverskådligheten.
*
Att "Odalbonden", även den publicerad i Iduna 1811, skrivits som en
pendang
till "Vikingen" är uppenbart. Och även här finns en
undertext som
pekar framåt.
Vad Geijer gör är att besjunga bonden - eller
snarare
den fria bondeklassen - på ett sätt som kan påminna om Werner
Aspenströms vänliga ord om Gossen Gråsten etthundrafyrtio
år
senare. Vad är då dikten, annat än en samling av bon mots
av typen
"hälsan tiger still", "Vad stort sker, det sker tyst"?
Man kan naturligtvis läsa dikten som ett uttryck
för
Blut und Boden - här finns både det ena och det andra. Men det
intressanta
är att det rör sig om en programmatisk lärodikt. Delvis är
den präglad av ett fysiokratiskt tänkande, bonden är den som
föder
hela landet. Men vad Geijer vill göra är att i diktens form
lägga
fram en iakttagelse om svensk historia - nämligen den om feodalismens
svaga
ställning i Norden. Bonden är sin egen, han står på egen
grund, kommer när konungen kallar - men representerar en egen kraft,
en egen
politisk maktfaktor vid sidan av krona och adel.
Må hvem som vill gå kring verldens rund:
Vare herre och dreng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.
Sparken mot Hegel är både uppenbar och välriktad. Ingen
herre-dräng-dialektik
här inte, tack. Banden mellan människor är av ett annat
slag. Det
är dem han föresätter sig att utforska.
*
Han deltar med övriga göticister i hyllningarna av kronprins Karl
Johan
när denne 1814 kapar åt sig Norge från danskarna och Sveriges
sönderfallande stormaktsidentitet i ett slag verkar vara restaurerad. Men
andra krafter är i gång i landet (kanske tydligast
representerade av
det väldiga bygge som drar igång just ödesåret 1809:
nämligen
det av Göta kanal, landets första moderna infrastruktur). Geijer
känner
av dem, är i sitt sociala ursprung själv en produkt av dem. I en
skrift
som Europeiska colonialväldets grundläggning (1819) anar man hans
slitande
i en kostym som är för trång: bland alla hyllningar till
det europeiska
snillets kraftfulla utbredande över världen finns det gott om
reservationer,
invändningar, påpekanden om orättvisor. Vad han i sin
nationalism,
rojalism och sitt forskande i historien i hög grad gör är
att avtäcka
den process som i tysthet håller på att omgestalta landet Sverige.
Och världen. Med dagens intellektuella jargong: moderniteten
själv.
Hur Geijers liv artade sig åren före det
berömda
"avfallet" 1838 kan man sluta sig till av till exempel den minnesskildring som
poeten Carl Wilhelm Böttiger lämnat. Han skriver om sin första
tid i Uppsala:
Hans gröna handskar föllo mig
i ögonen, men ännu mer att han, bäst det var, tog av sig den
högra, för att snyta sig med fingrarna. När vi gått
honom
förbi, frågade sakta min kamrat: "Vet du vem det där
var?" På
mitt nekande svar tillade han: "Det var professor Geijer".
Några dagar efteråt hörde jag denne
föreläsa.
Jag kan icke säga, att jag fann mig rätt tillfredsställd. Av
hans stora rykte hade jag väntat något vida mer. Föredraget
var stackigt och vårdslöst: många ord sväljde han ner
och de viktigaste hostade han bort. [...] Till min förvåning var
nu hans auditorium ganska glest [...] Men nu var en mellantid, då han
alls icke var populär. Studenterna ansågo honom stolt och
frånstötande,
man klagade över att han i tentamina var snäsig och tvär. En
och annan hade han kört på dörren, efter blott ett par
frågor.6
En mellantid: Böttigers minnesbild är också präglad av
ett
visst äckel. Ändå hade något viktig skett i Geijers liv.
Han hade grundlagt sin (förvisso erotiskt färgade) vänskap med
Amalia von Helvig, tysk intellektuell, vän till Goethe, Schiller och
Bettina
von Arnim - en person som förde honom in i en än djupare kontakt med
samtidens tyska filosofi och samhällsdebatt. Hennes inflytande var
på
många sätt avgörande. Som hon skrev i ett ofta citerat
brev:
Att Din dämon är
obändigare,
mera skrämmande och våldsam än min egen är
självklart
och så gör han Dig mycken vånda, tills Du är ett
med honom.7
Ord präglade av en svärmisk romantik. Men Geijer brottas
verkligen med
sig själv, tills han lyckats få sin blick på samtiden att
klarna.
Liberalismen framstår vid denna tid ännu,
också
i hans egna ögon, som tidens Dämon. En ideologi och ett
samhällskick
som bejakade samhällsupplösningen, uppvisade ett naket
profitbegär
och en individualism som tycktes vara själva tecknet på
upplösningen
av den organiska och harmoniska statsidé som många med Geijer
såg
som själva förutsättningen för ett redligt
samhälle.
Han träder i kamp med liberalismens demon. Den visar
sig
då som nu ha två huvuden: han skär av den ena och
ikläder
sig det andra. Att det verkligen var en svår kamp och ingen billig
opportunism
visas bland annat av hur han senare förklarade sitt sinnestillstånd
för vännen Sophie Waern:
Ja, ser du Sophie, förr gick jag
med
en bulnad i själen, som värkte och sprängde och gjorde mig
både
stum och döf. Men nu har den kreverat med allt sitt etter - och jag
mår
syperbt.8
*
Som Carl Arvid Hessler visar i sin utredning9
av Geijers politiska utveckling står han redan från början
mycket
frågande till Adam Smiths idéer om "egennyttan" som egentlig
drivkraft
i samhällets utveckling. Han tror inte alls
på
den "osynliga hand" som leder egoismen i allmännyttiga banor.10
Det är snarare detta som driver honom bort från liberalismen,
som han
uppenbarligen i grunden varit befryndad med av födsel och ohejdad
vana. Varken
Hegel eller Adam Smith-liberalismen är ett spår intresserade av
människors
samverkan, av det sociala bandet, individerna är avskilda tulpanknoppar i
en välplanerad rabatt, ompysslad av osynliga händer och
världsandar
och andra sorters gastar.
Han reagerar på denna likgiltighet inför de
kollektiva
institutionerna, vilket får honom att i det längsta hålla
fast
vid ståndssamhället (eller som han skriver: korporationerna) - som
ett uttryck för människors samverkan.
Det är den nya tidens industri och dess resultat -
nyfattigdomen
- som driver Geijer i armarna på liberalismen.
Hessler noterar hur han 1832 märker sig ett stycke
ur den
Quarterly Review som följer honom livet ut:
It is of infinitely greater importance
how the wealth of a community is distributed, than what is the absolute
amount;
that an increase of national wealth may be made at the expense of much
national
and individual happiness.11
Geijers egen slutsats är att den nya
nationalekonomin
endast är "en vetenskap om rikedom utan avseende på nationell
lycka,
dygd och nytta".12
I Minnen skriver Geijer om hur han vid en resa mellan
Potsdam
och Berlin 1825 kommer i samspråk med en resenär som entusiastiskt
talar om marknadskrafternas frisläppande och de "nya
näringssystemen".
Geijers kommentar:
Dock har jag även hört röster av vikt som
påstå,
att det på samma gång gjort mer varor och mer fattiga - att
yttersta
följden av en blott på den individuella konkurrensen ställd
industri blir (emot vad man förmodar) rikedomens och fattigdomens
hopande
i särskilda fientliga massor - det är la force des choses på
detta fält, sådan som den i blott laissez faire sig
uppenbarar.
Geijer går vidare och uttrycker sin beundran för den engelska
kooperationsrörelsen,
varefter han uppehåller sig vid det nuvarande
ståndssamhällets
- korporationernas - dövhet för det nya i tiden:
den är sjuk på att endast
känna
det abstrakta allmänna och enskilda och att misskänna allt, vad
som
borde förbinda bägge, emedan det blivit missbrukat; och sannolikt
kommer sjukdomen att rasa ut i alla riktningar, innan den brytning
inträffar,
som tillåter läkedom.13
*
Brytningen har redan inträffat i hans eget huvud. Det gamla
ståndssamhället
förmår icke i sig bära det nya som växer fram, varken den
modernitet som trasar sönder alla gamla band - eller den nya frihet
som tilltalar
honom. Geijer följer via sina engelska tidskrifter
arbetarbefolkningens villkor
i de nya industridistrikten: det är deras livsomständigheter som
avgör
saken. Om liberalismen - den nya ekonomiska principen - skapar dessa
problem bör
den också kunna lösa dem.
Så är det dags. Bölden ska trancheras. 1838
kommer första numret av Geijers egen tidskrift Litteratur-Bladet, med
dess
avfallsartikel:
Kanalerna, ångbåtarna,
järnvägarna,
all denna industrins genom världshandeln mångfaldige
förkovran,
hela denna fredliga, jordena alla släkter snart omfattande
gemenskap, är
det endast varor de medföra? Mig förefaller det, även
ifråga
om tankeväxling och tankealstring - liksom såge man här den
nästa stora epoken till boktryckarkonstens uppfinning, och en
större.
Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse!
Litteratur-Bladets första nr, 183814
Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på
det
vida haf; Stjernhvalvet öfver honom lågar, Nedanför
brusar hemskt
hans graf. Framåt! - så är hans ödes bud; Och i djupet
bor som uti himlen Gud.
På nyårsdagen 1838
Tvenne ting fyller själen med ständigt större
förundran
och bävan; alltsom tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen
över
mig och sedelagen inom mig.
Immanuel Kant, Kritik av det rena
förnuftet, 1781
Till essäns andra del
Noter
1
November 1804. John Landquist: Geijer. En levnadsteckning (Stockholm 1954)
s 30f.
Tillbaka till texten
2
Fotnot för materialister: Tanken på en irreversibel,
framåtriktad
rörelse i historien tycks vara ungefär samtida med det moderna
slussportsystemet.
Tillbaka till texten
3
Minnen. Minervas årtalslösa nyutgåva. [Stockholm 1990] s
33-34.
Tillbaka till texten
4
Ödet ville att Geijer som medlem av Svenska Akademien skulle ersätta
- von Ramel. Tillbaka till texten
5
Citerat efter Landquist, s 56. Även i Minnen s 47f. Tillbaka
till texten
6
Citerat efter Den svenska litteraturen III, De liberala genombrotten 1830-1890
(Stockholm 1988) s 37. Tillbaka till texten
7
Den svenska litteraturen II, Upplysning och romantik (Stockholm 1988) s
277. Tillbaka
till texten
8
Ur Erik Gustaf Geijers liv, del II. Sammanställt av W Gordon Stiernstedt
(Stockholm 1964), s 133. Tillbaka till texten
9
Carl Arvid Hessler: Geijer som politiker, Band II (Uppsala 1947), s 13-15.
Tillbaka
till texten
10
Han gör dock ett försök att ta tanken till sig under
Englandsresan.
Se Minnen s 45f. Tillbaka till texten
11
Hessler a a s 78. Tillbaka till texten
12
Ibid. Tillbaka till texten
13
Minnen, s 211ff. Tillbaka till texten
14
E G Geijer: Samlade skrifter. Bd XII. Redigerad av John Landquist
(Stockholm 1923).
Tillbaka till texten
© 1997 Ord&Bild