There is no such thing as "society".   

Margaret Thatcher   

Det blir allt sämre med Uppsala. Adjunkten Höijer har ej kunnat läsa av brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis att man blott springer och lyss och läser över för dem som kunna ge ej blott kunskaper utan även - vad bättre är - ett betyg som verkar i en examen - och efter examen? - en syssla, full mage och goda dagar och så döden och den eviga vilan.1

Ingen har varit så utan självförtroende. Det enda, varav jag hade medvetande, var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan gräns men så utan självbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrivit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga, jag skulle kunna skriva en verklig historia om en som sökte sitt själv.3

Med häftigt lynne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti havet.

Stiger man upp i övre våningen [...] där även Lloyds kaffehus är och ställer sig på en av balkongerna, så har man med en gång hela tavlan under sig och mängden av talande samt resonansen mot byggnaden gör, att det förvirrande ljudet av alla dessa språk och röster slår ens öra nästan som ljudet av ett vattenfall. Här har jag stått hela timmar [...] jag har stått där funderande över den sysselsatta skaran som rört sig för min blick och lärt mig att ej mera undra på deras iver, den uppmärksamhet som spänner deras muskler [...] då jag betänkt att ett ord, ett handslag, några rader skickar seglare, återkallar seglare över alla hav, sätter tusen armar i rörelse för att skaffa en vara, som tusende armar behövts att förfärdiga, och kanske i ödemarkens djup lastar karavanen med skatter, vilka efter gången genom okända länder och en oberäknelig mängd av ägare slutligen ändå nå den världsbehärskande européns hand.5

Scenen framför mig är för stor för ögat och förståndet. Den påminner mig om de band, som över hela jorden förena människorna från pol till pol och från strand till strand utsträcka släktets gemenskap. Om min själ ej hade ett hem och ett värn, kanske skulle jag med hela ungdomens äventyrliga mod kunna utropa: jag är ingen främling, - Hela jorden är mitt hem, och mitt hopp är så gränslöst som min horizont - vart styra de seglare som jag ser så fjärran? Till Nya världen eller till Indien eller till närmaste kuster?

Må hvem som vill gå kring verldens rund:
Vare herre och dreng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Hans gröna handskar föllo mig i ögonen, men ännu mer att han, bäst det var, tog av sig den högra, för att snyta sig med fingrarna. När vi gått honom förbi, frågade sakta min kamrat: "Vet du vem det där var?" På mitt nekande svar tillade han: "Det var professor Geijer".
   Några dagar efteråt hörde jag denne föreläsa. Jag kan icke säga, att jag fann mig rätt tillfredsställd. Av hans stora rykte hade jag väntat något vida mer. Föredraget var stackigt och vårdslöst: många ord sväljde han ner och de viktigaste hostade han bort. [...] Till min förvåning var nu hans auditorium ganska glest [...] Men nu var en mellantid, då han alls icke var populär. Studenterna ansågo honom stolt och frånstötande, man klagade över att han i tentamina var snäsig och tvär. En och annan hade han kört på dörren, efter blott ett par frågor.6

Att Din dämon är obändigare, mera skrämmande och våldsam än min egen är självklart och så gör han Dig mycken vånda, tills Du är ett med honom.7

Ja, ser du Sophie, förr gick jag med en bulnad i själen, som värkte och sprängde och gjorde mig både stum och döf. Men nu har den kreverat med allt sitt etter - och jag mår syperbt.8

It is of infinitely greater importance how the wealth of a community is distributed, than what is the absolute amount; that an increase of national wealth may be made at the expense of much national and individual happiness.11

Dock har jag även hört röster av vikt som påstå, att det på samma gång gjort mer varor och mer fattiga - att yttersta följden av en blott på den individuella konkurrensen ställd industri blir (emot vad man förmodar) rikedomens och fattigdomens hopande i särskilda fientliga massor - det är la force des choses på detta fält, sådan som den i blott laissez faire sig uppenbarar.

den är sjuk på att endast känna det abstrakta allmänna och enskilda och att misskänna allt, vad som borde förbinda bägge, emedan det blivit missbrukat; och sannolikt kommer sjukdomen att rasa ut i alla riktningar, innan den brytning inträffar, som tillåter läkedom.13

Kanalerna, ångbåtarna, järnvägarna, all denna industrins genom världshandeln mångfaldige förkovran, hela denna fredliga, jordena alla släkter snart omfattande gemenskap, är det endast varor de medföra? Mig förefaller det, även ifråga om tankeväxling och tankealstring - liksom såge man här den nästa stora epoken till boktryckarkonstens uppfinning, och en större. Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse!

   Litteratur-Bladets första nr, 183814

Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida haf; Stjernhvalvet öfver honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans graf. Framåt! - så är hans ödes bud; Och i djupet bor som uti himlen Gud.

   På nyårsdagen 1838

Tvenne ting fyller själen med ständigt större förundran och bävan; alltsom tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen över mig och sedelagen inom mig.

   Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, 1781